Tisdag
Idag var vi till socialen på utredning av faderskap, så nu har jag och sambon delad vårdnad och Adela har en pappa. Vi försov oss nämnligen igår, lite problem på natten. Adela var hungrig, jag tryckte i henne en massa mjölk och gick omkring med henne och så spydde hon en sådan slemmig spya på mig att den inte ens rann. Hennes ansikte var så gott som fastkletat på mig, så slemmig var spyan. Så det blev för mig att stiga i duschen, 3 på natten medan sambon fick torka av Adelas ansikte och ge henne ersättning.
Igår var vi oxå och skulle köpa mer ersättning. Dum som jag var tittade jag på en burk och såg nummer 1, så jag plockade med 7 till. Märkte sedan att 7st var nummer 2 och allt gick ut IGÅR! Så imorgon får sambon åka och köpa mer.
Tänk att för exakt en månad sedan låg jag på BB och sov. Vattnet skulle gå om en och enhalv timme och snart skulle Adela födas. Tänk att en månad går så snabbt. Och Adela bara växer och växer, utvecklas och växer lite till. Hon är stor nu, jag blir ju lite ledsen då jag ser och känner hur stor hon blivit, hon blir stor för snabbt. Snart springer hon ju runt och drar Max i svansen. Hon är redan så otroligt stark i nacken och hon blir så otroligt arg när hon ligger på mage och hon inte slipper framåt. Just därför går det bara att ha henne att ligga på mage när hon är riktigt, riktigt trött annars skriker hon bara och är så arg. Igår höll hon upp huvudet och tittade runt sig i flera minuter, hon är inte ens en månad gammal och håller upp huvudet i flera minuter. Otrolig är hon. Superwoman, precis som barnmorskan sa när hon föddes. Världens underbaraste unge. Jag är så lycklig som har henne, hon är helt enkelt det bästa jag har.
Annars så känner jag mig som en babyplågare. Jag orkade inte gå och bära på Adela precis hela dagen idag, jag måste ju gå på wc ibland, jag har ju ingen blöja, hahaha. Så Adela höll på att skrika så hon var helt svettig och jag höll på att kissa på mig, jag la ner henne i vagnen och jag tog inte upp henne igen, fastän hon skrek så jag nästan började gråta. Jag kände mig som världens sämsta mamma. Men otroligt nog så somnade hon. Hon SOMNADE i VAGNEN. Första gången hon somnat utan att vara i famnen sedan vi var på BB!! Och det hände även en till gång idag. Hon SOMNADE utan att vi gick runt med henne. Det finns väl hopp trots allt. Jag kom nämnligen på att fastän jag tycker så mycket om henne vill jag inte ha henne i famnen när hon ska sova när hon är 40.
Liten nyfödd plutt, inte ens en timme gammal, tänk så liten hon var :')
He kan ja säg, man e int en dåli mamma för att man måst låt ungen skrik en stund. He så förbjudet ti säg e, men ti gangor Natalia skrejk tå on va liten o ja måsta ga o piss så lag ja bara ner ennar o gick o piss. Tå int on vila somn i egen säng o bara skrejk så släckt vi lampon o gick ut en stund. Man måst göra he ibland, så man bara int kommer ti han punkten tå man sku vil skaka om bååni så e slutar.
Sen så läst ja å att rådgivningstanten klaga på vikten hennas, du ska int funder så myki på he. He gjor di me Natalia o, iofs så hel-amma ja ju ennar så he gjor ju int na att on gick upp i vikt såde myki tå. Ersättning ska tydligen vara svårari ti få bort san tå di blir stör? Men hur som haver, du ska int känn na press över e, helder att on tå gar upp i vikt liti för myki än att on e för mager, tå har ni no e skrikot om ni nangang har e! :)
